Paolo

patientberättelser
Paolo - Patient story

Paolo insjuknade i en allvarlig urinvägsinfektion med en typ av E.coli som var resistent mot många typer av antibiotika. Det tog två månader och tre behandlingsomgångar med olika antibiotika innan Paolos infektion kunde botas. Ingen vet var han smittades.

Paolo är 55 år och universitetsprofessor i Rom i Italien. I augusti 2010 hade Paolo ensam kört en motorbåt till Ponza, en liten ö utanför Italiens kust. Efter att han kommit fram till Ponza kände han av symtomen på en urinvägsinfektion, men lät det inte bekymra honom då han trodde hans symtom kunde beror på dehydrering av sommarhettan.

Men efter ett tag fick han feber med frossbrytningar och symtomen på urinvägsinfektion förvärrades. Han hörde med sin svåger som är läkare och var på semester i Ponza. Hans svåger föreslog att han skulle ta ciproflaxin, ett fluorokinolon-antibiotika som är ett av de vanligaste antibiotika mot urinvägsinfektioner. Ciprofloxacin kan tas genom munnen, så det är lätt att ta och vanligtvis effektivt i behandlingen av urinvägsinfektioner. Hans tillstånd blev dock inte bättre de följande tre dagarna och febern gick inte över. Trots detta fortsatte han ta ciprofloxacin under en veckas tid eller längre, i hopp om att bli tillräckligt frisk för att köra motorbåten tillbaka till Rom och genomgå en fullständig läkarundersökning och laboratorietester.

Paolo var på ön Ponza där det inte fanns någon möjlighet att utföra laboratorietester av hans urin för att bättre förstå vilka antibiotika som skulle verka mot bakterien. Han kände till att det var viktigt att veta resultaten av urinodlingen för att en läkare skulle kunna skriva ut rätt antibiotika.

Eftersom han var rädd för att ensam köra motorbåten tillbaka till Rom ifall han skulle bli mycket sjuk följde hans svåger med honom. När de nådde land åkte han genast till ett stort sjukhus i Rom där man tog en urinodling och undersökte honom kliniskt, vilket bekräftade att han hade en komplicerad urinvägsinfektion. Man upptäckte också att hans prostata var förstorad, vilket var den troliga orsaken till infektionen.

Odlingen visade att han var infekterad med en bakterie som kallas Escherichia coli (E. coli), som framställer en betalaktamas med utvidgat spektrum (ESBL) och var resistent mot många antibiotika, däribland ciprofloxacin. Laboratorieresultaten visade att de enda antibiotika som Paolos E. colibakterier var känsliga mot var amoxicillin/klavulansyra, trimetoprim-sulfametoxazol, fosfomycin och slutligen en klass av sista försvarslinjens antibiotika som kallas karbapenemer. Paolo kunde inte ta trimetoprim-sulfametoxazol, som är ett oralt antibakteriellt medel, eftersom han var allergisk mot det. Karbapenemer kan bara ges intravenöst, vilket innebar att han fick stanna kvar på sjukhuset en tid. Han ordinerades amoxicillin/klavulansyra, som han tog genom munnen i fyra veckor. Hans tillstånd förbättrades, men fyra dagar efter att behandlingen avbrutits började han få feber igen och symtomen på urinvägsinfektion återkom.

Han ringde då upp en vän till honom som var infektionsläkare, som föreslog att han skulle ta fosfomycin genom munnen i rätt dos mot infektionen. Han tog detta i 21 dagar. Därefter försvann symtomen och han har varit frisk ända sedan dess.

Kommentar: journalanteckningar

På semestern utvecklade Paolo en komplicerad urinvägsinfektion med ett isolat av E. coli som framställde en betalaktamas med utvidgat spektrum (ESBL). ESBL är enzymer som gör bakterier, oftast E. coli och Klebsiella pneumoniae, resistenta mot de flesta β-lactam-antibiotika, däribland penicilliner, cefalosporiner och aztreonam. Paolos E. coli visade sig bara vara känslig för amoxicillin/klavulansyra, trimetoprim-sulfametoxazol, fosfomycin och för karbapenemer, en klass av sista försvarslinjens antibiotika, som är förstahandsvalet för behandling av bakterier som framställer ESBL.

Viktigt att lägga märke till i detta fall är att Paolo hade fått en infektion med en samhällsförvärvad högresistent E. coli. Särskilt viktigt var att hans E. coli var resistent mot fluorokinoloner, en klass av antibiotika som också kan tas genom munnen för behandling av urinvägsinfektioner, också komplicerade sådana.

Karbapenemer, som hans E. coli var känsliga för, är förstavalsantibiotika för patienter med infektioner med ESBL-producerande bakterier. Utöver karbapenemer, som ges intravenöst och kräver någon form av sjukhusinläggning, fanns det bara ett fåtal antibiotika han kunde ta som skulle vara effektiva mot hans infektion, och bara ett fåtal som han kunde ta genom munnen.

Dessutom var han allergisk mot en av dem, trimetoprim-sulfametoxazol. Det antibiotikum som Paolo slutligen tog var amoxicillin-klavulansyra, som han tog genom munnen. Detta antibiotikum kan förefalla verksamt i laboratoriet, men är faktiskt inte effektivt mot ESBL E. coli när det ges för behandling av människor. Därför verkade också hans tillstånd förbättras under behandlingen med amoxicillin-klavulansyra, men infektionen var inte utraderad och plötsligt fick han återfall efter behandlingskuren.

Det är oroväckande att så högresistenta bakterier sprids i samhället och orsakar infektioner hos patienter utan kontakt med sjukhuset. Runt om i världen ser man att ESBL-producerande bakterier orsakar samhällsförvärvade infektioner, och mycket ofta urinvägsinfektioner. Det är viktigt att sätta in behandling med rätt antibiotika, eftersom dessa typer av högresistenta bakterier kan göra patienterna sjukare och få dem att må sämre. Ett viktigt budskap till patienterna är att rätt antibiotika måste ordineras för behandlingen. Det är därför viktigt att besöka läkare och att få en mikrobiologisk undersökning utförd.