Mohammed

patientberättelser

Mitt namn är Mohammed och jag är 37 år. Jag växte upp i Storbritannien men har tillbringat de senaste tio åren i Kairo, där jag har drivit ett företag inom mjukvaruutveckling. Jag har en stor familj i Egypten, så det har varit väldigt roligt att bo där och resa fram och tillbaka till Storbritannien.

I april 2011 fick jag diagnosen akut myeloid leukemi, en slags cancer där kroppen överproducerar vita blodkroppar och immunsystemet slutar fungera som det ska. Jag påbörjade nästan genast behandlingen. Leukemi gör inte särskilt ont i sig – man känner sig mest sjuk och trött – men det faktum att immunsystemet inte fungerar som det ska innebär att man lättare får infektioner. Dessa kan vara både jobbiga och extremt farliga.

Medan jag var på sjukhuset för att få min andra omgång kemoterapi fick jag hög feber som läkarna kämpade för att hålla nere med vanliga antibiotika. I tre dagar sköt min temperatur i höjden utan kontroll, och nådde farliga nivåer ända upp till 40° C. Efter att läkarna förstått att det var något ovanligt med min infektion lyckades de till slut få ner febern med hjälp av en särskild kombination av högdos-antibiotika. Vid den tidpunkten var infektionen riktigt skrämmande då den var okänd; vi tog hand om leukemin men ingen visste vad jag hade fått febern av.

Ytterligare undersökningar visade att jag var infekterad med en bakterie som kallas Escherichia coli (E. coli), som vanligtvis håller till i tarmarna. Av skäl som läkarna inte känner till bar jag på en mycket resistent typ av E. coli. Ingen vet helt säkert var jag fått denna mycket resistenta typ av baciller ifrån, eller hur länge de legat vilande i tarmarna. Läkarna trodde att jag kan ha fått den i Egypten eftersom liknande resistenstyper också setts där och det är där som jag har bott. Kemoterapin hade försvagat mitt immunsystem så att infektionen fick chans att bryta ut. Så snart läkarna hittade infektionen flyttades jag över till isolering. Inte ens nu när jag går till sjukhuset för kemoterapi får jag lämna rummet eller blanda mig med de andra patienterna under flera veckor i rad. Sjuksköterskorna och läkarna har strikta kontaktföreskrifter och särskild personal för att se till att infektionen inte sprids. Under min tredje omgång kemoterapi fick jag ännu en feberattack. Den här gången visste läkarna hur den skulle behandlas och fick den genast under kontroll. Nivån av kontroll är ganska lugnande, men att vara i isolering är förstås inte så trevligt.

Det värsta är att veta att jag kanske alltid kommer att ha den här bakterien. Just nu hålls den under kontroll och läkarna har skött det riktigt bra, men också efter att leukemin har besegrats kommer risken för att infektionen aktiveras igen att fortsätta vara ett bakomliggande hot. Jag har aldrig vetat att infektioner kan vara livshotande, eller hur snabbt de kan bli farliga. Vi har tur som har ett sånt fantastiskt nätverk av medicinskt stöd, men det är viktigt att känna till riskerna och genast gå till läkaren om man tror att något är fel.

Kommentar: journalanteckningar

E. colibakterien som isolerades från Mohammeds blod har en resisistensmekanism som framställer ett enzym som kallas karbapenemas. Mohammeds E. coli framställde ett karbapenemas som kallas OXA-48, som ofta har rapporterats från bakterier i Medelhavsområdet, men som också rapporteras i resten av Europa och i övriga världen. Detta enzym, OXA-48, gör bakterierna mycket resistenta mot många antibiotika, bland annat en klass av sista försvarslinjens antibiotika, karbapenemerna.

Mohammeds läkare lyckades behandla honom med rätt antibiotika eftersom de hade tagit odlingsprov i tid och utfört laboratorietester för att se vilka antibiotika som var verksamma mot hans bakterie. Mohammed kanske bär denna resistenta E. coli i tarmarna under lång tid framöver och det är möjligt att den orsakar en infektion igen i framtiden. Han kommer att behöva ta antibiotika för att förhindra nya infektioner som kan vara förknippade med hans leukemibehandling. Eftersom OXA-48 gör E. colibakterien resistent mot så många antibiotika, kan detta vara mycket svårt eftersom det bara finns ett fåtal antibiotika kvar som han kan få.

Om inte antibiotikapreparaten används korrekt – om de används när det inte behövs eller ges för lång eller kort tid eller i fel dos – kan det hända att bakterier som är resistenta mot antibiotika dyker upp och sprider sig.

Det är viktigt att använda antibiotika återhållsamt och välja rätt antibiotika så snart som möjligt för behandling av infektioner. Alla förseningar i valet av rätt antibiotika, särskilt hos mycket sjuka patienter som Mohammed, har förknippats med att fler sjukdoms- och dödsfall inträffar.

Detta är viktigt för alla eftersom resistenta bakterier kan hittas på sjukhus, men också ute i samhället. Patienter med nedsatt immunsystem till följd av benmärgstransplantation eller organtransplantation är särskilt i riskzonen, eftersom de är känsligare för infektioner.