Lill-Karin

patientberättelser

Jag heter Lill-Karin och är pensionerad lärare på 66 år, med tre vuxna barn och fem barnbarn. Jag har levt ensam sedan min man dog, och ägnar mig åt att läsa, handarbeta, skriva dikter och resa.

Jag har varit i Indien flera gånger men aldrig besökt Kerala, och planerade därför in en resa 2010 och ordnade så att jag kunde bo hos en lokal familj.

Allt gick snabbt fel. Min värd hämtade mig på flygplatsen, men innan jag hann se stan krockade hans bil med en lastbil. Jag fick ett svårt benbrott och transporterades akut till ett sjukhus liggande på ambulansgolvet.

Väl på sjukhuset fick jag ligga två dagar på en plastsäng i en stor sal, omgiven av sjuka människor. Jag fick en skål med vatten en gång om dagen, men med mitt brutna ben kunde jag inte gå och tvätta mig eller byta kläder, och därför låg jag bara där i hettan.

Så småningom flyttades jag över till ett privatrum och genomgick en höftprotesoperation. I Indien förväntas din familj se efter dig på sjukhuset, och jag såg därför inte till så många läkare eller sjuksköterskor. Det var väldigt ensamma veckor då jag bara hade min värd som sällskap, men till slut fick jag lov att resa hem.

Hemma i Norge igen fick jag läggas in direkt på sjukhus. Jag låg ensam i ett särskilt rum och alla som kom för att träffa mig fick bära skyddskläder.

Läkarna hade upptäckt att jag hade en antibiotikaresistent bakterie i urinen, som hade kommit sig av en urinkateter som jag fått inlagd under operationen i Indien. Jag kände inga symtom på infektionen, men det var en mycket svår tid för mig.

Min familj fick ett nytt barn och var mycket rädda för att besöka mig, då de kunde bli smittade. Jag missade också flera familjebröllop och dop. Att vara ensam vid detta tillfälle var mycket svårt för mig, och jag kände mig väldigt nere och extremt isolerad.

Jag var också oroad över att såret från operationen skulle bli infekterat eftersom det ännu inte hade läkts. Det fanns tillfällen då jag inte var säker på om jag skulle överleva.

Lyckligtvis är jag nu helt återställd och fri från infektionen, men det fanns en tid då jag var väldigt rädd för att bli förkyld eller drabbas av något värre. Från min tid på sjukhuset lärde jag mig vikten av att vara mycket noga med min hygien och använda desinficerande handrengöring och rengöringsmedel för att hålla baciller på avstånd. Det var en fruktansvärd upplevelse men har inte hindrat mig från att vilja resa, och jag planerar redan min nästa resa till Kerala. Jag hoppas jag får se landet den här gången och inte bara sjukhuset.

Kommentar: journalanteckningar

I Indien genomgick Lill-Karin ett ortopedkirurgiskt ingrepp och fick profylaktisk antibiotikabehandling med linezolid. Hon togs in på ett sjukhus i Norge med en variant av bakterien Klebsiella pneumoniae i urinen som var resistent mot flera antibiotika. Denna bakterie antogs ha koloniserat hennes urin från en kateter som lades in vid en operation i Indien.

Bakterien var bara känslig för en enda antibiotika, kolistin. Den uppvisade resistens mot alla av följande antibiotika: alla betalaktamantibiotika (penicilliner och cefalosporiner, karbapenemer och aztreonam), aminoglykosider, fluorokinoloner (t.ex. ciprofloxacin), trimetoprim/sulfametoxazol och tigecyklin.

Isolat av K. pneumoniae visade sig framställa enzymet karbapenemas. Molekylanalys visade att isolatet innehöll en gen som stod för framställningen av New Delhi metallo-beta-laktamas (NDM-1), en helt ny karbapenemas. Detta genetiska element har setts i många bakterier och spridits runt hela världen, så att bakterier som bär på genen blivit resistenta mot många antibiotika. Detta gör att bara ett fåtal, eller inga antibiotika alls, kan användas för behandling. I detta fall var bakterierna bara känsliga mot kolistin, ett antibiotikum som måste ges intravenöst och som kan vara toxiskt.

Man har sett en ökning av antalet sådana högresistenta bakterier runt om i världen. Dessa bakterier, som har möjlighet att korsa landgränser, bärs ofta av patienter som överförs mellan olika hälsovårdssystem. Det är viktigt att läkarna är uppmärksamma på patienter som bär på bakterier med en sådan antibiotikaresistent. Även om denna typ av resistens är sällsynt i Skandinavien har många andra fall i Europa satts i samband med sjukhusvistelser utomlands.